podalida
EXPEDITIONS
Picture from "En världsomsegling under havet"  / Twenty Thousand Leagues Under The Sea / (Jules Verne)
by ​De Neuville ( AWE/Gebers, Stockholm 1981)
Captain Nemo`s library on the NAUTILUS submarine​
… jag vet att platsen i mitt liv jag letar efter inte finns. Ändå fortsätter jag envist att utmåla den, besvärja den, föreställa mig denna ort, detta hörn eller denna punkt i otaliga varianter. Ibland blir det en bild, stundtals ett ljud, några gånger en anteckning, tafatta ord på ett språk jag inte behärskar utan ord som rår över mig. Jag kämpar mot dessa ord, mot bilderna samtidigt som dessa glider undan och är det enda som finns att tillgå.
… det är ingen väg jag går på, det finns inga stigar att följa - stannar jag upp ser jag enbart tydligare med blicken bakåt, framåt är det så fruktansvärt mörkt i ljuset som döljer sig. Jag söker och söker, som Miman i Harry Martinsons Aniara eller som kapten Nemo ombord på sin Nautilus. I motsats till Nemo söker jag ingen hämnd utan enbart platsen där jag kan vara.
De olika sätten att leta har fört mig till en oplats, ett Utopia som tar gestalt likt ett skepp vilket byggs medan det seglas.
… från min tidiga ungdom minns jag en bok särskilt. Hans Leips Abel Med Munspelet. Romanen handlar om en pojke som längtar ofantligt efter att få gå ombord på en båt och segla över världshaven. Att jag, 14 år gammal, gjorde min första resa liftandes, med ett munspel i bagaget, är kanske i oväntat. Sant är att jag efter två dagar var tillbaka hemma, pank men inte alls missmodig. Tvärtom gav jag mig iväg igen efter en kort vecka, denna gång hamnade jag i Holland och Belgien under tio dagars färd, lyckades vänligen och bestört skaka av mig homosexuella män som gav mig lift och bjöd på smala cigaretter i färgade papper.

… att jag redan var på just ett stället jag letade efter, ja relativt nära, förstod jag först långt senare. På ön Wangerooge, där skolans feriehem var belägen bakom dunerna och denna oändliga sandstrand belamrad med tusentals skatter uppspolade mellan flod och ebb, snäckor, trasiga skor och dyrbara träskulpturer kände jag mig hemma genom att vandra längs den breda sandremsan, fast som betong och löst som mjöl. I vandrandet var jag hemma, i letandet och att hitta ibland. Bekymmerslöst glädje och inre jubel när jag hittade något oskattbart som jag inte ens hade sökt. I sådana ögonblick var jag hemma i universum, idag vet jag om detta och kan bli sentimental vid minnets ändlösa film utan slut.
… ute i Nordatlantens blygrå hav ligger en sjunken ubåt, manskapet ombord uppäten och förruttnat sedan länge, vraket deformerad av en torpedo och rost. Ombord på denna undervattensfarkost befann sig min far, en 23-årig matros, när det träffades och sjönk våren 1945. I närheten av platsen ritade bröderna Zeno omkring 1400 in en ö på sin karta över Nordatlanten. De kallade den, i god eller bedräglig tro, Podalida. Min far finns alltså nära Podalida. Eller, ifall jag utgår ifrån att ön har sjunkit, som en gång Atlantis, så är Podalida möjligtvis identisk med denna undervattensfarkost, vilket förleder mig till tron att min far var podalidisk medborgare. Så knyts platsen av min fars död ihop med denna högst levande tankevärld, sammanvävd av ön Podalida, undervattensbåten, min längtan till havet, min rastlöshet i skattjaktens underbara lyckliga värld och en bottenlös tvivel att någonsin lyckas.
Man får inte ge upp, aldrig någonsin ge upp.












Menzel, SEA and SKY, painting, (gold)akrylic,120x50, 2012
Discovery